Dags att ta steget som ger pensionsspararna flytträtt i praktiken

Publicerad: 12 december 2023

Placera rätten att flytta hos den som bär risken och som påverkas av utfallet - dvs pensionsspararen, skriver Helena Palmgren på Dagens Industri Debatt.

Det är hög tid att fullfölja ambitionerna med de senaste årens lagändringar kring flytträtt och ta bort kvarvarande hinder. Det enskilt mest betydande och relevanta hindret handlar om kravet på tidigare arbetsgivares samtycke vid flytt av tjänstepension (så kallade fribrev, där företagets skyldigheter att betala in premier har upphört). 

Det finns en politisk vilja att lösa detta. I maj förra året riktade riksdagen tillkännagivanden till regeringen om att utreda hur flytt av tjänstepension kan underlättas och om det är möjligt att ta bort kravet på fd arbetsgivares underskrift. Finansdepartementet gav Finansinspektionen (FI) i uppdrag att utreda frågan, en utredning som landade i en rad kloka insikter, som att man bör förenkla hanteringen av flyttar (som än idag utgörs av en osedvanligt manuell process) samt att förbättra informationen till den försäkrade. I fråga om att ta bort kravet på samtycke, konstaterar FI att ett undanröjande av detta krav skulle leda till att administrativa hinder skulle försvinna. Det skulle i sin tur underlätta för pensionsspararen som vill flytta om försäkringen är för dyr eller på annat sätt inte motsvarar behoven. Det konstateras vidare att flytträtten skapar en sund konkurrens på försäkringsmarknaden, där kostnaderna pressas till fördel för de framtida pensionerna.

Det som FI har anfört utgör tungt vägande skäl som talar för att ta bort kravet på fd arbetsgivarens samtycke. Likväl som en pensionssparare kan ändra sina fondplaceringar och byta förmånstagare, bör det också gå att byta försäkringsgivare. Idag är det emellertid den fd arbetsgivaren som har sista ordet om pensionsspararen ska få flytta sitt sparande eller inte.

Som Svensk Försäkring understryker framhåller FI i sin rapport att eventuella ändringar bör föregås av ytterligare en bred utredning där risker och konsekvenser noggrant ska klarläggas. Detta gäller särskilt vem som ska anses vara försäkringstagare. Självklart måste ärendet beredas och analyseras. Det är dock lite oklart varför sådana ändringsförslag inte skulle kunna beredas och remitteras på ett mer sedvanligt sätt. Betydligt mer komplicerade och inskränkande åtgärder har handlagts i närtid (till exempel utvidgad flytträtt genom retroaktiv lagstiftning). 

I syfte att värna pensionskapitalet och skydda konsumenten från fortsatta inlåsningseffekter skulle utgångspunkten kunna vara att vid fribrevsflyttar likställa den försäkrades (pensionsspararens) befogenheter med försäkringstagarens (arbetsgivarens), dvs utan att behöva ändra äganderätten till försäkringsavtalet (och på så vis undvika oönskade effekter vid bodelning och dyl). En sådan konstruktion finns redan i försäkringsavtalslagen och har varit okontroversiell sedan lagens tillkomst. En sannolikt enkel förändring i lagstiftningen, där den anställde ges dispositionsrätt att flytta sitt fribrevskapital.

I FI:s rapport påpekas även att “inte alla försäkringar bör flyttas”. Det är sant och det är ingen nyhet att det förekommer intressekonflikter på försäkringsmarknaden. Dessa problem bör dock hanteras genom regelverket för försäkringsdistribution och har inget att göra med kravet på fd arbetsgivares samtycke vid flytt. 

Det är i sammanhanget viktigt att ha i åtanke att flytträttens omfattning i allt väsentligt faktiskt redan har avgjorts i tidigare lagstiftningsärenden. I de ärendena ställdes försäkringsföretagens, försäkringskollektivets och de enskilda försäkringstagarnas intressen med noggranna avväganden mot varandra. Och den enskildes rätt att flytta gavs prioritet. 

Pensionsspararna är idag de facto helt utlämnade till gamla arbetsgivare när det kommer till att förbättra förutsättningarna för de stora volymer av fribrev som figurerar med utdaterade villkor. Faktum är att de senaste årens ansträngningar vad gäller lagstiftning för utökad flytträtt riskerar att förbli illusoriska, om inte denna pusselbit kommer på plats.

Som sagt förr, detta problem kan bara lösas om inflytandet över flytträtten placeras hos den som också bär risken och som påverkas av utfallet, dvs pensionsspararen. 

Ett slopande av samtyckeskravet skulle innebära att pensionsspararen äntligen skulle kunna samla sitt kapital och flytta fribrev som idag anses för dyra eller som på annat sätt har kommit att bli otidsenliga. Det skulle bidra till en sund konkurrens på försäkringsmarknaden, där kostnaderna pressas och villkoren förbättras till fördel för de framtida pensionärerna. Det skulle minska administrationen för alla berörda parter och lyfta en sten från de arbetsgivare som vill erbjuda sina fd medarbetare möjlighet att flytta men som själva saknar resurser för hanteringen. Detta skulle i hög grad vara förenligt med huvudsyftet för flytträtt, att långsiktigt säkerställa bra pensioner. Det är dags att ge pensionsspararna flytträtt i praktiken.

Helena Palmgren

Founder och Executive Advisor Palmgren & Bähr